Till toppen av berget: THE Race!!!

Magiskt Magiskt Magiskt!

Den här helgen kommer jag att minnas för evigt! Det blev succé av allting denna helg! Vet knappt var jag ska börja. Stämningen, sprinten, människorna, vädret, första ultra, banan, föreläsare, få träffa mina teamkamrater igen...allt blev verkligen magiskt bra!

Startar med fredagen. Sprint! Första gången för mig, mycket som blev första gången för mig denna helg:) Men iaf så galet kul! Wow! Det här vill jag göra igen. Men så sjukt jobbigt! Man startar i olika heat och springer 1km sjukt jobbig och teknisk terräng, ja man tar i så att man får blodsmak i munnen!

Specellt när man står på mållinjen med sjukt bra tjejer. Jag har inte en chans tänkte jag innan start, men va fan Eleonor kör bara! Du har inget att förlora, tryck på allt vad du kan! Och det gjorde jag, låg sist i första heatet men såg ändå en chans att komma om och jäklar vad jag kämpade, och kom in på andra plats och vidare till finalen. Heeeeelt slut blev jag:)

Vidare i finalheatet och igen pressa stenhårt! Det var kamp ända in i mål, och jag gjorde det! Pressade mig själv och fick för första gången i mitt liv en placering:) en 2:a plats i min första sprinttävling! Så glad och nöjd! Lite lugnare nerver nu inför ultra på lördagen. Kanske också lite bättre självförtroende efter dagens prestation. Visst kan jag.

Fotograf: Christian Boo

Min teammate Caroline och jag innan sprintstart.

I denna glädje hände det som inte fick hända. I herrfinalen var det Ola, min teamkamrat och en annan kille till som lågs jämsides med varann och de tog i utav bara den, olyckligt snubblade Ola och landade helt fel. Så det slutade med ambulans till sjukhus och en axel ur led. Såååå tråkig och ledsamt. Men den kämpaglöd Ola hade är helt fantastisk och nästa år kommer han stå på pallen som 1:a i alla race!

Efter sprint, hem och duscha och byta om inför god middag på Åda golf och Country Club och därefter inspirationsföreläsning med Kristina Paltén, världsrekordhållaren i 48 timmar på löpband.Väldigt fascinerande kvinna med en galet stark mental styrka.

Foto: Christian Boo

Hem till rummet för att få sova en god natts sömn inan dagen med stort D! Min första ultradistans. Men god natts sömn blev det inte riktigt, nervös, låg och tänkte hur jag på bästa sätt skulle ta mig i mål, hur ska jag lägga upp energiintag, hur mycket ska jag dra på i början, tänk om jag inte klarar det, ja tänk om jag inte klarar det? Vad gör jag då? Det ska bara inte bli så, nej det finns inte på världskartan, jag ska bara i mål, hur ont det än gör!

Lördag och raceday!
Jag är redo, japp jag är så redo jag bara kan bli. Jag har ju tränat för det här, jag kommer klara detta! Det var tankarna som gick under bussfärden till start.

Anders från Art of Running och tävlingsansvarig gick igenom PM och viktig info. 54km tuff terräng väntar...

På bussen träffade jag Oscar som jag sprang de sista 3 kilometrarna med förra årets Wildboar-race. Jag minns honom så väl för han blev så otroligt glad när det kom en hel flock mufflon i skogen:) Vi snackade lite och kom fram till att vi har ungefär samma upplägg och tidsplan på detta race så vi skulle springa ihop.

Fotograf: Christian Boo Tjejen på bilden, Judith Trunschke kom etta! Svinsnabb!

Fotograf: Christian Boo

Det var sån magisk stämning! Alla var så förväntansfulla över dagens stora utmaning. Jag tar mig an min första Ultra...

Fotograf: Christian Boo

Så bar det iväg. Starten gick från Skanssundet med ca 27 km på Sörmlandsleden. Har sprungit denna sräcka en gång tidigare, men så här kuperad minns jag inte alls att den var. Hade för mig att det var en ganska snäll del på sörmlandsleden. Men upp gick det...Jag vet inte vad det var men jag var så sjukt trött i benen redan de första kilometrarna, låren svarade inte alls som jag ville. Varenda stigning bara sved i låren och jag tänkte, hur fan ska det här gå?! Jag var så arg inombords, det var inte alls såhär det skulle kännas i början, nu skulle jag vara pigg och fräsch, det var ju bara början. Tryckte i mig en snickers och kämpade vidare, ville absolut inte tappa farten och låta Oscar dra vidare. Insåg redan från start hur bra det är att ha nån att springa med när svackorna kommer. Hjälpa och peppa varann. Så det var bara att kämpa på. Vi var ett gäng som höll ihop första milen, sen var det jag och Oscar som kämpade ihop hela vägen! Vid 15km började det släppa i benen och de började piggna på sig, jag började komma igång och fick tillbaka känslan av att det här kommer jag fixa.

Gick inte att undvika vissa blöta partier...

De första 27km var fantastiska och vi hade mycket energi kvar när vi kom till golfklubben där det var en vätska- och energikontroll. Och herreguuuuud vad mycket energi vi fick av alla underbara människor som hade sprungit klart sitt race på de kortare distanserna. De gav oss så mycket energi och glädje så vi studsade iväg med lätta fötter för att ta oss an sista halvan på racet, som var den absolut värsta. I stort sett 26km helt oanad terräng. De första kilometrarna var döden för låren som redan var rätt stumma. Uppför, uppför, uppför...Det var nog de 3-4 värsta kilometrarna i mitt liv. Men det är ju detta som är så häftigt, kroppen orkar! Den orkar så mycket mer än man tror, kraften man får av den energi skogen ger är enorm. Vi tog oss igenom de värsta partienrna och kom ut på lite platt mark ett tag, skönt att få sträcka ut benen lite:)

Vi kämpade och peppade varann och alla underbara människor som satt vid vätskestationerna pepade och gav oss massor med ny energi för att fortsätta kämpa på. När vi kom in på golfbaneorådet igen vid ca 43 km och skulle ta oss ut på sista 11 kilometrarna på Wild Boar-banan insåg vi att vi nog skulle klara av att ta oss i mål på under 7 timmar som var vårt mål. Vi kämpade iväg, energin fanns och glädjen fanns, bara lite ömma ben. Men vi kämpade på, höll jämn fart hela vägen. Näst sista vätskestoppet frågade vi hur långt det var kvar, kämpa på bara 8km kvar, då var det tungt! Där kom min största och enda svacka under hela loppet. Jag ville inte heller äta något vid vätskestationen. Fortsatte att dricka min energidryck från Tailwind som jag klarat mig på hela loppet. Men tillslut tvingade Oscar mig att ta en nötcreme, och den satt som en smäck! Precis vad jag behövde, nu jäklar tar vi oss i mål och vi ska fan klara det på 7 timmar! Vi körde på och vid sista vätskestationen som vi hade passerat en gång vid 24km visste vi att nu är det nära till mål, nära till att klara av min första ultradistans. Tårarna var nära! Vi kämpade på! När vi kom fram till "lervägen" ner mot golfklubben blev vi så glada, 8 min kvar tills vi passerar 7 timmar, vi drar på, vi spurtar. Tillsammans gav vi varann så mycket energi och spurtade överlyckliga över mållinjen! Vi gjorde det, JAG gjorde det! Jag klarade min första ultradistans med bravur! Jag kom i mål under 7 timmar som jag hade som drömmål och jag mådde bra! Och nu till det roligaste av allt, jag kom på 3:e plats!!! Jag kom på pallplacering för andra gången denna helg:) Fick mitt andra pris denna helg, jag som aldrig vunnit. Jag är så lycklig! Jag är så stolt! Kroppen kändes bra och jag var så glad och lycklig och vill absolut göra det igen! Starkare, snabbare och bättre!

Såååååå värd en öl efter en enorm prestation Oscar!

Nu svävar jag på moln så lycklig och nöjd över min prestation. Men måste också erkänna att jag redan nu börjar planera mitt träningsupplägg för att bli starkare och snabbare inför nästa utmaning!

TJOHOOOO I´m an ultrarunner!!!

Ett enormt stort tack till alla funktionärer som gjorde denna helg till en helt oförglömlig upplevelse. Anders och Lena Nordström ni är helt fantastiska, om folk bara visste hur stor del av er tid ni lägger på att göra ett sånt här evenemang! Ni är grymma! Tack till er för att ni gjorde min första ultra till något magiskt, jag kommer aldrig glömma denna dag!