lördag 22 augusti 2015

En klassiker!

Det börjar bli mer regel än undantag nu att jag hänger en del i skidbacken i sollentuna. Svårt att få till tillräckligt med höjdmeter om du bara springer runt i skogarna häromkring. Men det gör mig inte så mycket för jag älskar det verkligen! Att springa upp och ner för väsjöbacken är bland det roligaste jag vet i träningssammanhang. Det finns rätt många vägar upp och ner för en "skidkulle" så det går att variera rätt friskt om man mot förmodan skulle tycka att det blir för enformigt. Idag fick jag med mig en av mina bästa vänner till backen! Grymt kul. Även om man springer var för sig så finns man ändå i krokarna och möts upp ibland och ger lite peppande ord! Marie ska köra Marcialonga i Italien i januari, 7 mil på längdskidor så det här är ju grymt för henne som komplement till sin rullskidåkning. Och bra för mig som får sällskap såklart:)






Det var en skön varm dag idag, solen gassade och kanske inte optimalt att träna kl 12 på dagen. Men för att få familjepusslet att fungera fick det bli så. Det blev 9 vändor upp och ner för backarna. 5 stycken i den lättare backen (mindre brant) och 4 stycken i den långa branta. Och idag kände jag mig stark och orkade faktiskt springa uppför alla vändorna. Gick bara en kort sekvens på det brantaste partiet där det i stort sett inte går att springa. Iaf inte jag:)
Marie frågade mig idag vad jag får min drivkraft av och vad det är som gör att jag pressar mig att orka springa hela vägen upp till toppen. Jag har faktiskt inte tänkt på det nån gång, vad det är som är min drivkraft och vad det är jag tänker på när det blir tungt. Det enda jag kunde komma på som får mig att fortsätta pressa är att jag tycker att det här är så galet kul! Att efter ett träningspass känna att jag blivit starkare och orkar lite till gör mig helt överlycklig. Det är glädjen för löpningen som är min drivkraft. Och jag är alltid superlycklig när jag är ute och springer. Även om jag kör ett svinjobbigt pass gör jag det med ett leende. Kanske inte alltid syns utåt, har en tendens att se rätt seriös ut, tunnelseende som folk brukar säga:) men inombords är jag världens lyckligaste människa så fort jag får vara ute och springa! Så länge glädjen finns behöver jag inte leta efter motivationen eller tvinga mig själv ut på träning utan det finns alltid en vilja och längtan efter att få ta sig ut! Det kanske inte är jättekul alla gånger när klockan ringer 5.30 men när jag väl fått på mig löparskorna och är ute i så är jag så lycklig.
För mig är det också otroligt viktigt att känna av känslan i kroppen, om jag dagen innan sagt att jag ska köra ett hårt pass med exempelvis långa intervaller och jag när dagen kommer känner att jag inte alls vill göra det för att kroppen känns trött eller av andra anledningar. Då lyssnar jag på den känslan och tar mig istället ut på en lugn skön runda i skogen och bara njuter! Allt handlar om att hitta rätt känsla och glädje. Framförallt hitta din egen känsla och din egen drivkraft till din löpning eller annan träning. Imorrn blir det en lugn och fin tur runt Brunnsviken med en annan god vän!

Puss och ha en fin lördagkväll!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar