Till toppen av berget: Axa Fjällmaraton

Jag måste nästan börja min racereport från fredagen, dagen innan dagen! Jag har alltid sån sjuk prestationsångest inför tävlingar! Och denna fredag innan mitt första Axa fjällmaraton mådde jag verkligen riktigt dåligt. Hur jag än försökte lägga upp mitt mål inför loppet fick jag bara ångest och känslan i kroppen var att hur det än går som kommer jag troligtvis känna mig besviken. Och att ställa sig på mållinjen för att starta ett maraton med känslan av att jag kommer bli besviken, då kan jag lika gärna strunta i att springa. Och jag förstår egentligen inte hur jag ska kunna sätta tidsmål då jag aldrig tidigare har sprungit ett fjällmaraton. Det enda jag har att gå på är att jag känner mig stark och väl förberedd och vet att jag kan göra bra ifrån mig. Efter middagen i huset med teamet behövde jag komma bort ett tag, rensa tankarna och bara få lugna nerverna lite utan att sitta och prata om loppet. Tog bilen och åkte och tankade, sen ner till sjön och satte mig ett par timmar. Jag har tidigare i mitt liv inte alls varit så prestationsinriktad. Jag har samtidigt inte heller varit riktigt bra på någonting, har i hela mitt liv varit den där mittemellan-tjejen som har provat på massor av idrotter och varit nöjd med att vara okej på det jag sysslat med. Men nu när jag verkligen har hittat lyckan i traillöpning och känner att jag faktiskt är riktigt bra på det så väcktes tävlingsmänniskan i mig. Under detta år som traillöpare har jag utvecklats enormt mycket och har presterat bra på de flesta tävlingar jag gjort. Därför har jag väldigt höga krav på mig själv vilket skapar prestationkrav och i mitt fall prestationsångest. Så kom jag tillbaka till lägenheten igen och Anders kom fram till mig och frågade hur läget var. Hmm, ja vad ska man säga, jag som annars är så glad och så lycklig över att få springa kände mig helt olycklig. Så fick jag bara en snabb kort kommentar av Anders: - Du ska springa utan klocka!

Va?! Vadå, vad menar han?! Min klocka e ju mitt allt på tävlingen, hur ska jag annars ha koll på hur det går? Ja just det, det är det som är mitt stora hinder, den här jäkla fixeringen av vad klockan säger! Så fattade jag beslutet att lämna klockan hemma och bara springa på känsla. På glädjen jag känner när jag springer, på hur kroppen mår och känner och njuta av det jag verkligen älskar. Så frågade Anders en fråga till: - Vad är målet med loppet? Jo, att jag ska känna mig helt slut och inte ha några krafter kvar när jag är i mål. Då är det ju bara så enkelt att springa på så mycket kroppen säger att du klarar av! Kände mig helt naken när jag fattat beslutet att lämna klockan hemma. Men kände mig ändå lugn när jag gick och lade mig. Fick väldigt mycket bra tips av min gode teamkamrat Henrik om hur jag skulle tänka och hur jag skulle använda energin för att ta mig runt banan på bästa sätt. Jag e så otroligt lycklig över alla underbara omtänksamma människor jag lärt känna under detta år!

Så efter en halvrisig natts sömn var dagen här! All träning som jag lagt ner skulle sättas på prov. Kände mig helt klar med mitt beslut om att springa utan klocka! Superlycklig och aspeppad sprang jag runt och snackade med alla jag kände innan vi skulle trycka oss in i startfållan. Jäklar vad taggad jag var! Så räknade vi ner och så var vi iväg! Tjohoooo vad skoj var det enda jag tänkte. Lugn start med en ca 3 km lång grusväg lite lätt uppför från start. Bara kämpa på och försöka få en bra position så att det inte blir allt för mycket proppar på spångarna.

Här sög det lite lätt i benen kan man säga...

Banan var helt grym! Så himla rolig! 44km och 2100höjdmeter. Geggigt och blött men fantastiskt kul! Jobba uppför och flyga nerför. Åh vad jag älskade det! Och jag kände mig riktigt stark nästan hela loppet. Hade en liten svacka vid ca 28-30km då fick jag slut på energi. Hade enbart Tailwind som energi under loppet och det funkar hur bra som helst. Men lätt uppförslutning och svidande lår utan någon energi fram till 33km då nästa vätskestation var, då kändes det tungt! Hade en käck med havssalt med mig som jag tog vilket var helt idiotiskt. Hade aldrig provat det och såklart fick jag ont i magen. Men det löste sig, släppte efter ett tag.

Hittils under hela loppet hade jag inte tänkt en enda gång på hur jag låg till tidsmässigt, utan jag sprang bara och tänkte på hur galet roligt jag tyckte att det var och hur stark jag kände mig. Jag tror till och med att jag sprang runt och log istället för som jag annars gör ser alldeles sammanbiten ut. Drog på när jag kände mig stark och tog det lite lugnare om jag kände att jag behövde hämta andan en stund. Gjorde enbart vad kroppen sa till mig att göra. Men så kom det en kille bakom mig vid ca 30km och sa lite glatt: - Ja, nu har vi sprungit i 4 timmar! Fan fan fan!!! PÅ bara en sekund slog det om i skallen på mig. Vad sa han nu, hur lång tid, och hur långt har vi sprungit, hur långt har jag kvar, hinner jag in på 6 timmar tro...direkt började jag tänka prestation! Jäkla skit! Men det vara bara att kötta på nu! Uppför Välliste bara, sen har du 4km utför och väldigt nära att komma i mål på årets lopp!Efter 33km kände jag mig riktigt stark och började långa stigningen uppför mot toppen av Välliste. Jag sprang om flera uppför vilket gjorde att jag kände mig ännu starkare. Så mötte jag en kille jag började snacka lite med och han frågade om vi inte skulle föröka ta medaljtiden ihop. Då fick jag en annan sporre, hm kanske ska försöka mig på att ta killarnas medaljtid. Jag vet att det bara är 6km kvar. Shit vilken nytaggning. Låren svarade och jag tryckte på sista 2km uppför. Killen som jag sprang med sista biten var trött så jag fick peppa honom ordentligt vilket gjorde mig ännu starkare. Upp på toppen, och nuså, rulla utför! Jobbigt som fan med trötta lår men så galet roligt ändå. Och en bit längre fram på sista utförslöpan såg jag min kompis Mattias ryggtavla. Då fick jag ett nytt mål, att springa ikapp honom och ta mig i mål samtidigt. Tjo, så kom jag ikapp och det var verkligen en härlig känsla att få peppa varann sista biten in i mål. Även tillsammans med den andra killen jag hjälpte att klara killarnas medaljtid. Mattias peppade mig sista 100 metrarna och så spurtade vi in den sista biten. Och jag var så lycklig! Det går inte att beskriva med ord vad jag kände i kroppen just då. Jag gjorde det!!! Mitt livs lopp och det var så fruktansvärt kul! Jag njöt varje meter! Jag kände sån otrolig glädje över hur bra min kropp svarade och hur stark jag kände mig genom i stort sett hela loppet. Så jag sprang i mål på 5timmar 23 min och 58 sekunder! I´m so fucking good!!! Kom in som 18:e dam! Topp 20, kan ni fatta!!! I´m in heaven! Give me more!!!! Lite lätt runners high efteråt kan jag ju säga!

Alla i teamet sprang lite olika distanser. Alla kämpade på och gjorde otroligt bra prestationer allihop! Grattis till oss alla i teamet och även till alla grymma löpare som tog sig runt detta tuffa race! Hoppas att folk fick mersmak så att trailvärlden kan växa ännu mer och bli ännu större!

Den här grymma killen alltså! Inspirationskälla till tusen!!! En stark 5:e plats på Axa fjällmaraton 2015!

Min idol Jennifer sprang in på en 7:e placering trots att hon mådde skit! Så jäkla starkt!

Vår underbara hejarklack!

Caroline knep en pallplacering på kvartsmaran! Svinstark!!!

Born to run trail team. Daryll, Caroline, Sophie, Ola, Anders, jag, Jennifer, Ola och Henrik. Lars och Peter från teamet var saknade!

Otroligt starka prestationer av hela vårat team! Är så stolt över oss alla!

Och så kom söndagen...dags att åka hem! Ledsna miner och en stor tomhet att lämna fjällen! Men hem till familjen efter en vecka borta! Krama mina små änglar som jag längtat så mycket efter. Snart e jag tillbaka i fjällen igen!