Kilians Classic 45 Juli 2015
Beställde denna resa redan i november och hade massor med tankar kring hur jag skulle träna och hur väl förberedd jag skulle vara. Lång tid på mig att träna. Och det gick super fram till april där jag hade satt mitt delmål. Att springa min första ultradistans 54km på Åd Wildboar race. Hit gick det hur bra som helst med träningen. Sen blev det en rätt tuff vår med både flytt och lite känslomässig obalans pga en familjesituation. Jag är otroligt känslig när det gäller känslomässig obalans och bra träningsfrekven. Min inre kärna måste vara i harmoni för att träningen ska bli bra. Visst kör jag på men det blir inte alls på samma sätt. Så kom juli månad och jag kände mig långt ifrån förberedd inför min första ultradistans i pyreneerna. Men frågan är väl om man någonsin känner sig tillräckligt redo. Det kommer bli en grym resa med massor av gamla vänner och även möjligheten att få ett gäng nya! Resan till Font Romeu arrangerades av Team Nordic Trail. Har rest med dem tidigare och det har blivit succé varje gång. Miranda Kvist är expert på att få folk att känna sig "hemma" och trygga i gruppen. Älskar det! Förstår när folk börjar snacka om att bygga trailkollektiv, skulle absolut kunna trivas där:) Vi möttes på Arlanda runt lunch torsdag den 2:a juli, åh vad roligt det var att träffa alla vänner igen. Vissa träffar man bara på TNT-resor och det är så sjukt kul! Vi flög till Barcelona och därifrån blev det bussresa till Frankrike, Font Romeu och Pyreneerna. Wow, det är ju helt magiskt vackert! Jag trivdes!
Vi blev inkvarterade i lägenheter och det dröjde inte länge innan jag och Katarina drog med ett gäng ner på byn för ett glas vin. Vi är ju ändå i Frankrike...
Fredag morgon, frukost sen ut och testa första delen av banan och kanske försöka få till någon typ av acklimatisering av höjden. Fin tur med en avslutning uppför skidbacken som kommer vara första riktiga stigningen på loppet. Känslan, det kommer nog gå bra det här. Kände mig ändå stark uppför skidbacken. Backe är ju någonting jag älskar och nu har det även släppt när det gäller utförslöporna. Jag låter gärna benen rulla på i full fart. Har gått över från rädsla till full euofori och lyckorus nedför!
Underbara Falungrabbarna!
Högst upp på första stigningen som kommer vara på loppet. Alla känner sig redo för utmaningen!Tror jag, glada var vi iallafall!
Tillbaka i bun igen, en riktigt god lunch nere på byn. Åt så gott jag kunde, börjar bli nervös nu. Satt med ett gäng nya vänner och tog en kaffe i solen. Sen var det dags att hämta nummerlappen. Haha, så sköna de är fransoserna, i påsen låg en vinflaska! Så skönt, önskar vi också kunde vara lite mer avslappnande i Sverige! Jag mötte två heeeelt underbara människor som satt och delade ut nummerlapparna för 45:an. Ett äldre par 80 respektive 90 år. Så glada, så välmående och så starka! De hänger fortfarande uppe i bergen och jag blev helt tårögd så vackra de var! Jag blir så berörd, på ett positivt sätt, när jag möter såna här äldre välmående människor. Vilka förebilder!
Middagen åt vi i lägenheterna och sen blev det lite häng på balkongerna och lite mental förberedelse inför loppet. Som vanligt hade jag lite smått prestationsångest, gahhh!!!! Snackade lite med en nyfunnen kompis som försökte lugna mig och ge mig nyttiga råd för att släppa alla krav. Hjälpte väl lite grann iaf... Rutten natt med alldeles för lite sömn. Men det gör mig inget, väl på tävlingsdagen blir jag så sjukt taggad och adrenalinfylld så jag känner inte av någonting. Jag vill bara köra! Lagom skön temperatur på morgonen, start kl 8.00. Då hinner vi en bit innan temperaturen stiger och solen börjar gassa.
Nervös vandring ner till start...Kanske inte de tre som går först men vi andra;)
Galna sköna gänget precis innan start!
Nu kör vi! Kötta på! Njut...lite iaf:)
Starten gick! Startade med ca 4km lätt uppförslöpning. Jag drog på, satsade rätt hårt från början, kände mig stark. Kom till skidbacken och började trampa på uppför. det gick bra. Mycket krafter kvar på toppen, så kom första belöningen, lång utförslöpa som var hyfsat snäll. Herre jösses vad benen gick, här sprang jag om hur många som helst. Träffade två vänner på vägen ner och vi utbytte lite peppande ord och skilds åt igen. Jag hade väldigt god marginal när jag kom till första cutoffen. Skönt då kan jag känna mig lugn. Jag kände mig superstark och fick vid denna station höra att jag var 6:e tjej!!! Jäklar, nu håller jag det här tänkte jag. Så sprang jag vidare. Träffade Mark från Falun som jag sprang med en bit. Men så kom den första "riktiga" stigningen vid ca 16km. Och det bara slog till, illamåendet kom som en ångvält och slog ut mig totalt! Så fort jag försökte ta i höll jag på att spy och blev yrslig. Helvete!!! Jag fick ta det lugnt uppför. Tappade placeringar och fick inte i mig nåt att äta. Kunde dricka vatten iaf. Kämpade på och fick nu ändra inställning på loppet. Kommer inte kunna ta placering och göra ett bra lopp. Men jag ska fan ta mig i mål oavsett vad. Så med huvudvärk och illamående kämpade jag på. Det blev lättare bitvis och då försökte jag dra på.
Helt galet branta utförslöpor. Inget jag har tränat på eftersom dessa inte finns i sverige så det var verkligen en utmaning.
Så kom den omtalade "väggen". Den var så sjukt jäkla jobbig. Nu mådde jag så dåligt, fick kämpa för att inte kräkas! Hade alldeles för lite energi i kroppen. Så gick jag förbi en kille som slängde sig åt sidan och spydde, åhhhh gå bara tänk inte håll dig Eleonor, spy inte!!! Jag trampade på, andades, snabbandning kan man ju lugnt säga. Snabb puls! Så var jag uppe på toppen, då gick det inte längre. Min tur att slänga mig åt sidan och kräkas. Satt en stund inann jag började springa igen, några 100 meter, sen var det dags igen, jäkla skitillamående. Sen lättade det lite när det rullade utför. Huvudvärk och tom på energi. Försökte fylla på med Tailwind med jämna mellanrum. Nu hade jag gjort det värsta på hela loppet.
Vildhästar ser man inte så ofta, helt underbart!
Bara en stigning kvar, sen har jag klarat av min förta mara i pyreeneerna. Bit ihop och tänk inte så jäkla mycket, kör bara! Njöt jag? Kanske inte riktigt. Mitt humör var inte på topp och jag var besviken på mig själv och på min kropp att den bestämde sig för att lägga av och inte klara höjden (eller vad det nu var). Jag hade en topp-10placering och var hur stark som helst. Sen sket det sig kan man lugnt säga. Så nej jag var inte nöjd! Sista kilometrarna innan målgång sprang jag verkligen och tänkte på hur jag skulle kunna se glad ut när jag springer förbi gänget som står och hejar. Det gick inte så bra. Alla undrade vad jag tänkte på, om jag ens såg dem när jag sprang i mål. Hade sånt galet tunnelseende och var riktigt besviken när jag sprang över mållinjen. Kom in på 7 timmar och 50 min, nästan 47km tuff terräng i gassande sol och 30grader. Såklart är jag nöjd över att jag kom i mål trots omständigheterna men jag kan ändå känna en viss besvikelse då jag kände mig så otroligt stark. Men men, nya erfarenheter och revande nästa år!
Efter lite uppfräshning på rummet gick vi ner på byn hela gänget och åt middag på en restaurang. Skön kväll med grymma människor. Så galet roligt! Älskar nya bekantskaper. Henrik avslutade middagen med sitt partymove, sen gick vi till casinot och dansade lite. Ingen sömn den natten heller, rastlös kropp med alldeles för mycket känslor och springande ben. Hade bestämt mig för att springa milloppet på söndagmorgonen för att ta revansch. Men efter ca 1 timmes sömn och jag på morgonen mådde illa och var helt vimmelkantig fick jag avstå. Hängde nere vid poolen hela förmiddagen och återhämtade mig och snackade lite skit med en kompis istället.
Vid 15 var det dags att säga farväl av denna underbara plats, ta bussen tillbaka till flygplatsen och skiljas från vänner och hem till ett kallt regnigt Sverige. Men hem med nya erfarenheter, väldigt många nya vänner och extremt taggad för fortsatt och hårdare träning inför nästa utmaningar. Och revanschen nästa år! Men det här var en helt magisk resa! Team Nordic Trail you rock! Tack underbara Miranda, Mattias och Edvin för att ni tog hand om oss!
Puss
Min första Ultra. Åda Wild Boar Race 2015!
Magiskt Magiskt Magiskt!
Den här helgen kommer jag att minnas för evigt! Det blev succé av allting denna helg! Vet knappt var jag ska börja. Stämningen, sprinten, människorna, vädret, första ultra, banan, föreläsare, få träffa mina teamkamrater igen...allt blev verkligen magiskt bra!
Startar med fredagen. Sprint! Första gången för mig, mycket som blev första gången för mig denna helg:) Men iaf så galet kul! Wow! Det här vill jag göra igen. Men så sjukt jobbigt! Man startar i olika heat och springer 1km sjukt jobbig och teknisk terräng, ja man tar i så att man får blodsmak i munnen!
Specellt när man står på mållinjen med sjukt bra tjejer. Jag har inte en chans tänkte jag innan start, men va fan Eleonor kör bara! Du har inget att förlora, tryck på allt vad du kan! Och det gjorde jag, låg sist i första heatet men såg ändå en chans att komma om och jäklar vad jag kämpade, och kom in på andra plats och vidare till finalen. Heeeeelt slut blev jag:)
Vidare i finalheatet och igen pressa stenhårt! Det var kamp ända in i mål, och jag gjorde det! Pressade mig själv och fick för första gången i mitt liv en placering:) en 2:a plats i min första sprinttävling! Så glad och nöjd! Lite lugnare nerver nu inför ultra på lördagen. Kanske också lite bättre självförtroende efter dagens prestation. Visst kan jag.
Fotograf: Christian Boo
Min teammate Caroline och jag innan sprintstart.
I denna glädje hände det som inte fick hända. I herrfinalen var det Ola, min teamkamrat och en annan kille till som lågs jämsides med varann och de tog i utav bara den, olyckligt snubblade Ola och landade helt fel. Så det slutade med ambulans till sjukhus och en axel ur led. Såååå tråkig och ledsamt. Men den kämpaglöd Ola hade är helt fantastisk och nästa år kommer han stå på pallen som 1:a i alla race!
Efter sprint, hem och duscha och byta om inför god middag på Åda golf och Country Club och därefter inspirationsföreläsning med Kristina Paltén, världsrekordhållaren i 48 timmar på löpband.Väldigt fascinerande kvinna med en galet stark mental styrka.
Foto: Christian Boo
Hem till rummet för att få sova en god natts sömn inan dagen med stort D! Min första ultradistans. Men god natts sömn blev det inte riktigt, nervös, låg och tänkte hur jag på bästa sätt skulle ta mig i mål, hur ska jag lägga upp energiintag, hur mycket ska jag dra på i början, tänk om jag inte klarar det, ja tänk om jag inte klarar det? Vad gör jag då? Det ska bara inte bli så, nej det finns inte på världskartan, jag ska bara i mål, hur ont det än gör!
Lördag och raceday!
Jag är redo, japp jag är så redo jag bara kan bli. Jag har ju tränat för det här, jag kommer klara detta! Det var tankarna som gick under bussfärden till start.
Anders från Art of Running och tävlingsansvarig gick igenom PM och viktig info. 54km tuff terräng väntar...
På bussen träffade jag Oscar som jag sprang de sista 3 kilometrarna med förra årets Wildboar-race. Jag minns honom så väl för han blev så otroligt glad när det kom en hel flock mufflon i skogen:) Vi snackade lite och kom fram till att vi har ungefär samma upplägg och tidsplan på detta race så vi skulle springa ihop.
Fotograf: Christian Boo Tjejen på bilden, Judith Trunschke kom etta! Svinsnabb!
Fotograf: Christian Boo
Det var sån magisk stämning! Alla var så förväntansfulla över dagens stora utmaning. Jag tar mig an min första Ultra...
Fotograf: Christian Boo
Fotograf: Christian Boo
Så bar det iväg. Starten gick från Skanssundet med ca 27 km på Sörmlandsleden. Har sprungit denna sräcka en gång tidigare, men så här kuperad minns jag inte alls att den var. Hade för mig att det var en ganska snäll del på sörmlandsleden. Men upp gick det...Jag vet inte vad det var men jag var så sjukt trött i benen redan de första kilometrarna, låren svarade inte alls som jag ville. Varenda stigning bara sved i låren och jag tänkte, hur fan ska det här gå?! Jag var så arg inombords, det var inte alls såhär det skulle kännas i början, nu skulle jag vara pigg och fräsch, det var ju bara början. Tryckte i mig en snickers och kämpade vidare, ville absolut inte tappa farten och låta Oscar dra vidare. Insåg redan från start hur bra det är att ha nån att springa med när svackorna kommer. Hjälpa och peppa varann. Så det var bara att kämpa på. Vi var ett gäng som höll ihop första milen, sen var det jag och Oscar som kämpade ihop hela vägen! Vid 15km började det släppa i benen och de började piggna på sig, jag började komma igång och fick tillbaka känslan av att det här kommer jag fixa.
Gick inte att undvika vissa blöta partier...
De första 27km var fantastiska och vi hade mycket energi kvar när vi kom till golfklubben där det var en vätska- och energikontroll. Och herreguuuuud vad mycket energi vi fick av alla underbara människor som hade sprungit klart sitt race på de kortare distanserna. De gav oss så mycket energi och glädje så vi studsade iväg med lätta fötter för att ta oss an sista halvan på racet, som var den absolut värsta. I stort sett 26km helt oanad terräng. De första kilometrarna var döden för låren som redan var rätt stumma. Uppför, uppför, uppför...Det var nog de 3-4 värsta kilometrarna i mitt liv. Men det är ju detta som är så häftigt, kroppen orkar! Den orkar så mycket mer än man tror, kraften man får av den energi skogen ger är enorm. Vi tog oss igenom de värsta partienrna och kom ut på lite platt mark ett tag, skönt att få sträcka ut benen lite:)
Vi kämpade och peppade varann och alla underbara människor som satt vid vätskestationerna pepade och gav oss massor med ny energi för att fortsätta kämpa på. När vi kom in på golfbaneorådet igen vid ca 43 km och skulle ta oss ut på sista 11 kilometrarna på Wild Boar-banan insåg vi att vi nog skulle klara av att ta oss i mål på under 7 timmar som var vårt mål. Vi kämpade iväg, energin fanns och glädjen fanns, bara lite ömma ben. Men vi kämpade på, höll jämn fart hela vägen. Näst sista vätskestoppet frågade vi hur långt det var kvar, kämpa på bara 8km kvar, då var det tungt! Där kom min största och enda svacka under hela loppet. Jag ville inte heller äta något vid vätskestationen. Fortsatte att dricka min energidryck från Tailwind som jag klarat mig på hela loppet. Men tillslut tvingade Oscar mig att ta en nötcreme, och den satt som en smäck! Precis vad jag behövde, nu jäklar tar vi oss i mål och vi ska fan klara det på 7 timmar! Vi körde på och vid sista vätskestationen som vi hade passerat en gång vid 24km visste vi att nu är det nära till mål, nära till att klara av min första ultradistans. Tårarna var nära! Vi kämpade på! När vi kom fram till "lervägen" ner mot golfklubben blev vi så glada, 8 min kvar tills vi passerar 7 timmar, vi drar på, vi spurtar. Tillsammans gav vi varann så mycket energi och spurtade överlyckliga över mållinjen! Vi gjorde det, JAG gjorde det! Jag klarade min första ultradistans med bravur! Jag kom i mål under 7 timmar som jag hade som drömmål och jag mådde bra! Och nu till det roligaste av allt, jag kom på 3:e plats!!! Jag kom på pallplacering för andra gången denna helg:) Fick mitt andra pris denna helg, jag som aldrig vunnit. Jag är så lycklig! Jag är så stolt! Kroppen kändes bra och jag var så glad och lycklig och vill absolut göra det igen! Starkare, snabbare och bättre!
Såååååå värd en öl efter en enorm prestation Oscar!
Nu svävar jag på moln så lycklig och nöjd över min prestation. Men måste också erkänna att jag redan nu börjar planera mitt träningsupplägg för att bli starkare och snabbare inför nästa utmaning!
Kilians Classic 45 Juli 2015
Beställde denna resa redan i november och hade massor med tankar kring hur jag skulle träna och hur väl förberedd jag skulle vara. Lång tid på mig att träna. Och det gick super fram till april där jag hade satt mitt delmål. Att springa min första ultradistans 54km på Åd Wildboar race. Hit gick det hur bra som helst med träningen. Sen blev det en rätt tuff vår med både flytt och lite känslomässig obalans pga en familjesituation. Jag är otroligt känslig när det gäller känslomässig obalans och bra träningsfrekven. Min inre kärna måste vara i harmoni för att träningen ska bli bra. Visst kör jag på men det blir inte alls på samma sätt. Så kom juli månad och jag kände mig långt ifrån förberedd inför min första ultradistans i pyreneerna. Men frågan är väl om man någonsin känner sig tillräckligt redo. Det kommer bli en grym resa med massor av gamla vänner och även möjligheten att få ett gäng nya! Resan till Font Romeu arrangerades av Team Nordic Trail. Har rest med dem tidigare och det har blivit succé varje gång. Miranda Kvist är expert på att få folk att känna sig "hemma" och trygga i gruppen. Älskar det! Förstår när folk börjar snacka om att bygga trailkollektiv, skulle absolut kunna trivas där:) Vi möttes på Arlanda runt lunch torsdag den 2:a juli, åh vad roligt det var att träffa alla vänner igen. Vissa träffar man bara på TNT-resor och det är så sjukt kul! Vi flög till Barcelona och därifrån blev det bussresa till Frankrike, Font Romeu och Pyreneerna. Wow, det är ju helt magiskt vackert! Jag trivdes!
Vi blev inkvarterade i lägenheter och det dröjde inte länge innan jag och Katarina drog med ett gäng ner på byn för ett glas vin. Vi är ju ändå i Frankrike...
Fredag morgon, frukost sen ut och testa första delen av banan och kanske försöka få till någon typ av acklimatisering av höjden. Fin tur med en avslutning uppför skidbacken som kommer vara första riktiga stigningen på loppet. Känslan, det kommer nog gå bra det här. Kände mig ändå stark uppför skidbacken. Backe är ju någonting jag älskar och nu har det även släppt när det gäller utförslöporna. Jag låter gärna benen rulla på i full fart. Har gått över från rädsla till full euofori och lyckorus nedför!
Underbara Falungrabbarna!
Högst upp på första stigningen som kommer vara på loppet. Alla känner sig redo för utmaningen!Tror jag, glada var vi iallafall!
Tillbaka i bun igen, en riktigt god lunch nere på byn. Åt så gott jag kunde, börjar bli nervös nu. Satt med ett gäng nya vänner och tog en kaffe i solen. Sen var det dags att hämta nummerlappen. Haha, så sköna de är fransoserna, i påsen låg en vinflaska! Så skönt, önskar vi också kunde vara lite mer avslappnande i Sverige! Jag mötte två heeeelt underbara människor som satt och delade ut nummerlapparna för 45:an. Ett äldre par 80 respektive 90 år. Så glada, så välmående och så starka! De hänger fortfarande uppe i bergen och jag blev helt tårögd så vackra de var! Jag blir så berörd, på ett positivt sätt, när jag möter såna här äldre välmående människor. Vilka förebilder!
Middagen åt vi i lägenheterna och sen blev det lite häng på balkongerna och lite mental förberedelse inför loppet. Som vanligt hade jag lite smått prestationsångest, gahhh!!!! Snackade lite med en nyfunnen kompis som försökte lugna mig och ge mig nyttiga råd för att släppa alla krav. Hjälpte väl lite grann iaf... Rutten natt med alldeles för lite sömn. Men det gör mig inget, väl på tävlingsdagen blir jag så sjukt taggad och adrenalinfylld så jag känner inte av någonting. Jag vill bara köra! Lagom skön temperatur på morgonen, start kl 8.00. Då hinner vi en bit innan temperaturen stiger och solen börjar gassa.
Nervös vandring ner till start...Kanske inte de tre som går först men vi andra;)
Galna sköna gänget precis innan start!
Nu kör vi! Kötta på! Njut...lite iaf:)
Starten gick! Startade med ca 4km lätt uppförslöpning. Jag drog på, satsade rätt hårt från början, kände mig stark. Kom till skidbacken och började trampa på uppför. det gick bra. Mycket krafter kvar på toppen, så kom första belöningen, lång utförslöpa som var hyfsat snäll. Herre jösses vad benen gick, här sprang jag om hur många som helst. Träffade två vänner på vägen ner och vi utbytte lite peppande ord och skilds åt igen. Jag hade väldigt god marginal när jag kom till första cutoffen. Skönt då kan jag känna mig lugn. Jag kände mig superstark och fick vid denna station höra att jag var 6:e tjej!!! Jäklar, nu håller jag det här tänkte jag. Så sprang jag vidare. Träffade Mark från Falun som jag sprang med en bit. Men så kom den första "riktiga" stigningen vid ca 16km. Och det bara slog till, illamåendet kom som en ångvält och slog ut mig totalt! Så fort jag försökte ta i höll jag på att spy och blev yrslig. Helvete!!! Jag fick ta det lugnt uppför. Tappade placeringar och fick inte i mig nåt att äta. Kunde dricka vatten iaf. Kämpade på och fick nu ändra inställning på loppet. Kommer inte kunna ta placering och göra ett bra lopp. Men jag ska fan ta mig i mål oavsett vad. Så med huvudvärk och illamående kämpade jag på. Det blev lättare bitvis och då försökte jag dra på.
Helt galet branta utförslöpor. Inget jag har tränat på eftersom dessa inte finns i sverige så det var verkligen en utmaning.
Så kom den omtalade "väggen". Den var så sjukt jäkla jobbig. Nu mådde jag så dåligt, fick kämpa för att inte kräkas! Hade alldeles för lite energi i kroppen. Så gick jag förbi en kille som slängde sig åt sidan och spydde, åhhhh gå bara tänk inte håll dig Eleonor, spy inte!!! Jag trampade på, andades, snabbandning kan man ju lugnt säga. Snabb puls! Så var jag uppe på toppen, då gick det inte längre. Min tur att slänga mig åt sidan och kräkas. Satt en stund inann jag började springa igen, några 100 meter, sen var det dags igen, jäkla skitillamående. Sen lättade det lite när det rullade utför. Huvudvärk och tom på energi. Försökte fylla på med Tailwind med jämna mellanrum. Nu hade jag gjort det värsta på hela loppet.
Vildhästar ser man inte så ofta, helt underbart!
Bara en stigning kvar, sen har jag klarat av min förta mara i pyreeneerna. Bit ihop och tänk inte så jäkla mycket, kör bara! Njöt jag? Kanske inte riktigt. Mitt humör var inte på topp och jag var besviken på mig själv och på min kropp att den bestämde sig för att lägga av och inte klara höjden (eller vad det nu var). Jag hade en topp-10placering och var hur stark som helst. Sen sket det sig kan man lugnt säga. Så nej jag var inte nöjd! Sista kilometrarna innan målgång sprang jag verkligen och tänkte på hur jag skulle kunna se glad ut när jag springer förbi gänget som står och hejar. Det gick inte så bra. Alla undrade vad jag tänkte på, om jag ens såg dem när jag sprang i mål. Hade sånt galet tunnelseende och var riktigt besviken när jag sprang över mållinjen. Kom in på 7 timmar och 50 min, nästan 47km tuff terräng i gassande sol och 30grader. Såklart är jag nöjd över att jag kom i mål trots omständigheterna men jag kan ändå känna en viss besvikelse då jag kände mig så otroligt stark. Men men, nya erfarenheter och revande nästa år!
Efter lite uppfräshning på rummet gick vi ner på byn hela gänget och åt middag på en restaurang. Skön kväll med grymma människor. Så galet roligt! Älskar nya bekantskaper. Henrik avslutade middagen med sitt partymove, sen gick vi till casinot och dansade lite. Ingen sömn den natten heller, rastlös kropp med alldeles för mycket känslor och springande ben. Hade bestämt mig för att springa milloppet på söndagmorgonen för att ta revansch. Men efter ca 1 timmes sömn och jag på morgonen mådde illa och var helt vimmelkantig fick jag avstå. Hängde nere vid poolen hela förmiddagen och återhämtade mig och snackade lite skit med en kompis istället.
Vid 15 var det dags att säga farväl av denna underbara plats, ta bussen tillbaka till flygplatsen och skiljas från vänner och hem till ett kallt regnigt Sverige. Men hem med nya erfarenheter, väldigt många nya vänner och extremt taggad för fortsatt och hårdare träning inför nästa utmaningar. Och revanschen nästa år! Men det här var en helt magisk resa! Team Nordic Trail you rock! Tack underbara Miranda, Mattias och Edvin för att ni tog hand om oss!
Puss
Min första Ultra. Åda Wild Boar Race 2015!
Magiskt Magiskt Magiskt!
Specellt när man står på mållinjen med sjukt bra tjejer. Jag har inte en chans tänkte jag innan start, men va fan Eleonor kör bara! Du har inget att förlora, tryck på allt vad du kan! Och det gjorde jag, låg sist i första heatet men såg ändå en chans att komma om och jäklar vad jag kämpade, och kom in på andra plats och vidare till finalen. Heeeeelt slut blev jag:)
Vidare i finalheatet och igen pressa stenhårt! Det var kamp ända in i mål, och jag gjorde det! Pressade mig själv och fick för första gången i mitt liv en placering:) en 2:a plats i min första sprinttävling! Så glad och nöjd! Lite lugnare nerver nu inför ultra på lördagen. Kanske också lite bättre självförtroende efter dagens prestation. Visst kan jag.
|
| Fotograf: Christian Boo |
Min teammate Caroline och jag innan sprintstart.
I denna glädje hände det som inte fick hända. I herrfinalen var det Ola, min teamkamrat och en annan kille till som lågs jämsides med varann och de tog i utav bara den, olyckligt snubblade Ola och landade helt fel. Så det slutade med ambulans till sjukhus och en axel ur led. Såååå tråkig och ledsamt. Men den kämpaglöd Ola hade är helt fantastisk och nästa år kommer han stå på pallen som 1:a i alla race!
Efter sprint, hem och duscha och byta om inför god middag på Åda golf och Country Club och därefter inspirationsföreläsning med Kristina Paltén, världsrekordhållaren i 48 timmar på löpband.Väldigt fascinerande kvinna med en galet stark mental styrka.
|
| Foto: Christian Boo |
Hem till rummet för att få sova en god natts sömn inan dagen med stort D! Min första ultradistans. Men god natts sömn blev det inte riktigt, nervös, låg och tänkte hur jag på bästa sätt skulle ta mig i mål, hur ska jag lägga upp energiintag, hur mycket ska jag dra på i början, tänk om jag inte klarar det, ja tänk om jag inte klarar det? Vad gör jag då? Det ska bara inte bli så, nej det finns inte på världskartan, jag ska bara i mål, hur ont det än gör!
Lördag och raceday!
Jag är redo, japp jag är så redo jag bara kan bli. Jag har ju tränat för det här, jag kommer klara detta! Det var tankarna som gick under bussfärden till start.
Anders från Art of Running och tävlingsansvarig gick igenom PM och viktig info. 54km tuff terräng väntar...
På bussen träffade jag Oscar som jag sprang de sista 3 kilometrarna med förra årets Wildboar-race. Jag minns honom så väl för han blev så otroligt glad när det kom en hel flock mufflon i skogen:) Vi snackade lite och kom fram till att vi har ungefär samma upplägg och tidsplan på detta race så vi skulle springa ihop.
|
| Fotograf: Christian Boo Tjejen på bilden, Judith Trunschke kom etta! Svinsnabb! |
|
| Fotograf: Christian Boo |
Det var sån magisk stämning! Alla var så förväntansfulla över dagens stora utmaning. Jag tar mig an min första Ultra...
|
| Fotograf: Christian Boo |
|
| Fotograf: Christian Boo |
Så bar det iväg. Starten gick från Skanssundet med ca 27 km på Sörmlandsleden. Har sprungit denna sräcka en gång tidigare, men så här kuperad minns jag inte alls att den var. Hade för mig att det var en ganska snäll del på sörmlandsleden. Men upp gick det...Jag vet inte vad det var men jag var så sjukt trött i benen redan de första kilometrarna, låren svarade inte alls som jag ville. Varenda stigning bara sved i låren och jag tänkte, hur fan ska det här gå?! Jag var så arg inombords, det var inte alls såhär det skulle kännas i början, nu skulle jag vara pigg och fräsch, det var ju bara början. Tryckte i mig en snickers och kämpade vidare, ville absolut inte tappa farten och låta Oscar dra vidare. Insåg redan från start hur bra det är att ha nån att springa med när svackorna kommer. Hjälpa och peppa varann. Så det var bara att kämpa på. Vi var ett gäng som höll ihop första milen, sen var det jag och Oscar som kämpade ihop hela vägen! Vid 15km började det släppa i benen och de började piggna på sig, jag började komma igång och fick tillbaka känslan av att det här kommer jag fixa.
|
| Gick inte att undvika vissa blöta partier... |
De första 27km var fantastiska och vi hade mycket energi kvar när vi kom till golfklubben där det var en vätska- och energikontroll. Och herreguuuuud vad mycket energi vi fick av alla underbara människor som hade sprungit klart sitt race på de kortare distanserna. De gav oss så mycket energi och glädje så vi studsade iväg med lätta fötter för att ta oss an sista halvan på racet, som var den absolut värsta. I stort sett 26km helt oanad terräng. De första kilometrarna var döden för låren som redan var rätt stumma. Uppför, uppför, uppför...Det var nog de 3-4 värsta kilometrarna i mitt liv. Men det är ju detta som är så häftigt, kroppen orkar! Den orkar så mycket mer än man tror, kraften man får av den energi skogen ger är enorm. Vi tog oss igenom de värsta partienrna och kom ut på lite platt mark ett tag, skönt att få sträcka ut benen lite:)
Vi kämpade och peppade varann och alla underbara människor som satt vid vätskestationerna pepade och gav oss massor med ny energi för att fortsätta kämpa på. När vi kom in på golfbaneorådet igen vid ca 43 km och skulle ta oss ut på sista 11 kilometrarna på Wild Boar-banan insåg vi att vi nog skulle klara av att ta oss i mål på under 7 timmar som var vårt mål. Vi kämpade iväg, energin fanns och glädjen fanns, bara lite ömma ben. Men vi kämpade på, höll jämn fart hela vägen. Näst sista vätskestoppet frågade vi hur långt det var kvar, kämpa på bara 8km kvar, då var det tungt! Där kom min största och enda svacka under hela loppet. Jag ville inte heller äta något vid vätskestationen. Fortsatte att dricka min energidryck från Tailwind som jag klarat mig på hela loppet. Men tillslut tvingade Oscar mig att ta en nötcreme, och den satt som en smäck! Precis vad jag behövde, nu jäklar tar vi oss i mål och vi ska fan klara det på 7 timmar! Vi körde på och vid sista vätskestationen som vi hade passerat en gång vid 24km visste vi att nu är det nära till mål, nära till att klara av min första ultradistans. Tårarna var nära! Vi kämpade på! När vi kom fram till "lervägen" ner mot golfklubben blev vi så glada, 8 min kvar tills vi passerar 7 timmar, vi drar på, vi spurtar. Tillsammans gav vi varann så mycket energi och spurtade överlyckliga över mållinjen! Vi gjorde det, JAG gjorde det! Jag klarade min första ultradistans med bravur! Jag kom i mål under 7 timmar som jag hade som drömmål och jag mådde bra! Och nu till det roligaste av allt, jag kom på 3:e plats!!! Jag kom på pallplacering för andra gången denna helg:) Fick mitt andra pris denna helg, jag som aldrig vunnit. Jag är så lycklig! Jag är så stolt! Kroppen kändes bra och jag var så glad och lycklig och vill absolut göra det igen! Starkare, snabbare och bättre!
|
| Såååååå värd en öl efter en enorm prestation Oscar! |
Nu svävar jag på moln så lycklig och nöjd över min prestation. Men måste också erkänna att jag redan nu börjar planera mitt träningsupplägg för att bli starkare och snabbare inför nästa utmaning!
TJOHOOOO I´m an ultrarunner!!!
Ett enormt stort tack till alla funktionärer som gjorde denna helg till en helt oförglömlig upplevelse. Anders och Lena Nordström ni är helt fantastiska, om folk bara visste hur stor del av er tid ni lägger på att göra ett sånt här evenemang! Ni är grymma! Tack till er för att ni gjorde min första ultra till något magiskt, jag kommer aldrig glömma denna dag!
Denna energi var grym!
Mitt första Ultranummer:))
Väl insprungna nu:) Fantastiska skor! Nya Inov 8 X-talon 212, så bra! Gjorde precis vad de skulle:)
Fantastiskt fina priser från Salomon, tack!
ÅDA WILD BOAR RACE 2014
Ett enormt stort tack till alla funktionärer som gjorde denna helg till en helt oförglömlig upplevelse. Anders och Lena Nordström ni är helt fantastiska, om folk bara visste hur stor del av er tid ni lägger på att göra ett sånt här evenemang! Ni är grymma! Tack till er för att ni gjorde min första ultra till något magiskt, jag kommer aldrig glömma denna dag!
Denna energi var grym!
Mitt första Ultranummer:))
Väl insprungna nu:) Fantastiska skor! Nya Inov 8 X-talon 212, så bra! Gjorde precis vad de skulle:)
Fantastiskt fina priser från Salomon, tack!
ÅDA WILD BOAR RACE 2014
Jag måste bara få säga JAAAAAAAAAA!!! Är så glad och lycklig för min prestation. En tredje plats och äntligen en pallplacering! Och jag önskar att vi bara kunde stanna där och att jag bara kan få vara så lycklig över min enorma prestation. Men någonting gick galet.
Vid start tänkte jag att nu kör jag utav bara helvete (ursäkta mitt språk), har ingenting att förlora. Vet att jag på på ett eller annat sätt tar mig i mål så det är bara att köra stenhårt från början. Så när startskottet small drog jag iväg i full kula. Tog en bra placering från start, tredje tjej. Och där låg jag under hela loppet. Blev aldrig omsprungen av någon tjej, bara killar. Och vid ca 12km sprang jag med 3 killar nästan hela vägen in i mål och ingen sprang om oss. Först efter 18km såg jag en tjej en bit bakom mig och då la jag i min sista energiväxel och kämpade mig i mål som tredje tjej. Vad jag trodde. Men i mål träffade jag en vän som redan kommit i mål plus två tjejer till och de har inte sprungit om mig så något har gått snett. Min vän visste att hon sprungit fel och hon mötte även två tjejer då, så troligtvis har de sprungit fel på banan och då ca 1km kortare än oss andra och kommit förbi oss någon annan stans i skogen. För vi har inte sett dem. Så enligt resultatlistan kom jag på 5:e plats. Och det är ju fullt förståeligt att ingenting kan göras åt detta, det är klart att detta kan hända. Men med all fakta på bordet så vet jag att tredjeplatsen är min. Jag är inte arg eller bitter bara lite olyckligt att jag inte kan njuta fullt ut.
Alla har ju presterat så sjukt bra och man kan ju tycka att jag ska vara nöjd över min prestation ändå och bara släppa det. Men när jag själv vet att jag har presterat bättre och att jag äntligen har lyckats ta en placering och att all min hårda träning inför detta lopp har gett mig det resultat jag verkligen hoppats på så måste jag ändå få reda ut detta. För min egen skull och ingen annans. Jag vill ju bara berätta för alla människor jag träffar att jag kom trea! Hur glad och nöjd jag är över min prestation, men detta gör ju att jag inte kan njuta 100% tyvärr och väldigt olyckligt. Nog om detta! Nästa år får jag väl bevisa att tredje platsen verkligen tillhör mig;) Eller bättre;)
Startskottet!
Hur var loppet då? Alltså det var så sjuuuukt kul! Så galet rolig och jobbig terräng. Sista kilometrarna bara önskade jag att det kunde sluta gå uppför, vilket det såklart inte gjorde:). Den energi och glädje man fick av alla glada människor innan loppet var ju underbart! Och de härliga löparna man mötte i loppet som bara gav en peppande ord och glädjerop gjorde att man orkade kämpa ännu hårdare. Och Anders Nordström (Art of Running) som är grundare till detta lopp har verkligen lyckats enormt bra på alla sätt. Och alla funktionärer och människor som har jobbat med honom, ett stort tack till er!
Innan loppet var jag med på ett föredrag av Torgny Steen som driver Creative Children. För det första en av de bästa föreläsarna jag lyssnat på, och verkligen en föreläsning som alla skolor borde få lyssna på. Vid en del av föreläsningen skulle vi göra en lite mental övning där han fick mig att bli så lugn som jag väldigt sällan kan vara, nästan aldrig faktiskt. Från att ha en rätt snabb puls till att bli helt tvärlugn. Vad hände?! Skön känsla!
Längtar redan till nästa års WBR!
Jag måste bara få säga JAAAAAAAAAA!!! Är så glad och lycklig för min prestation. En tredje plats och äntligen en pallplacering! Och jag önskar att vi bara kunde stanna där och att jag bara kan få vara så lycklig över min enorma prestation. Men någonting gick galet.
Vid start tänkte jag att nu kör jag utav bara helvete (ursäkta mitt språk), har ingenting att förlora. Vet att jag på på ett eller annat sätt tar mig i mål så det är bara att köra stenhårt från början. Så när startskottet small drog jag iväg i full kula. Tog en bra placering från start, tredje tjej. Och där låg jag under hela loppet. Blev aldrig omsprungen av någon tjej, bara killar. Och vid ca 12km sprang jag med 3 killar nästan hela vägen in i mål och ingen sprang om oss. Först efter 18km såg jag en tjej en bit bakom mig och då la jag i min sista energiväxel och kämpade mig i mål som tredje tjej. Vad jag trodde. Men i mål träffade jag en vän som redan kommit i mål plus två tjejer till och de har inte sprungit om mig så något har gått snett. Min vän visste att hon sprungit fel och hon mötte även två tjejer då, så troligtvis har de sprungit fel på banan och då ca 1km kortare än oss andra och kommit förbi oss någon annan stans i skogen. För vi har inte sett dem. Så enligt resultatlistan kom jag på 5:e plats. Och det är ju fullt förståeligt att ingenting kan göras åt detta, det är klart att detta kan hända. Men med all fakta på bordet så vet jag att tredjeplatsen är min. Jag är inte arg eller bitter bara lite olyckligt att jag inte kan njuta fullt ut.
Alla har ju presterat så sjukt bra och man kan ju tycka att jag ska vara nöjd över min prestation ändå och bara släppa det. Men när jag själv vet att jag har presterat bättre och att jag äntligen har lyckats ta en placering och att all min hårda träning inför detta lopp har gett mig det resultat jag verkligen hoppats på så måste jag ändå få reda ut detta. För min egen skull och ingen annans. Jag vill ju bara berätta för alla människor jag träffar att jag kom trea! Hur glad och nöjd jag är över min prestation, men detta gör ju att jag inte kan njuta 100% tyvärr och väldigt olyckligt. Nog om detta! Nästa år får jag väl bevisa att tredje platsen verkligen tillhör mig;) Eller bättre;)
|
| Startskottet! |
Hur var loppet då? Alltså det var så sjuuuukt kul! Så galet rolig och jobbig terräng. Sista kilometrarna bara önskade jag att det kunde sluta gå uppför, vilket det såklart inte gjorde:). Den energi och glädje man fick av alla glada människor innan loppet var ju underbart! Och de härliga löparna man mötte i loppet som bara gav en peppande ord och glädjerop gjorde att man orkade kämpa ännu hårdare. Och Anders Nordström (Art of Running) som är grundare till detta lopp har verkligen lyckats enormt bra på alla sätt. Och alla funktionärer och människor som har jobbat med honom, ett stort tack till er!
Innan loppet var jag med på ett föredrag av Torgny Steen som driver Creative Children. För det första en av de bästa föreläsarna jag lyssnat på, och verkligen en föreläsning som alla skolor borde få lyssna på. Vid en del av föreläsningen skulle vi göra en lite mental övning där han fick mig att bli så lugn som jag väldigt sällan kan vara, nästan aldrig faktiskt. Från att ha en rätt snabb puls till att bli helt tvärlugn. Vad hände?! Skön känsla!
Längtar redan till nästa års WBR!
LIDINGÖLOPPET
Varför är jag inte nöjd?! 2:50:47, är inte det en bra tid? Jo, det är en sjukt bra tid. Men jag är ändå inte nöjd. Försöker på alla sätt intala mig att jag gjorde ett bra lopp. Kollar statistik plats 720 i min kategori av 4534 i mål alltså bättre än 3800 tjejer, plats 5762 av totalt 17018 i mål alltså bättre än 11500 löpare. Men det hjälper inte. Jag satte upp ett mål på 2:45 som jag inte klarade, därför är jag inte nöjd. Men det var mitt första LL30 och den längsta distansen jag sprungit, någonsin. Satte jag upp ett alldeles för tufft mål för mig själv? Om jag hade satt upp ett mål att ta mig runt under 3h hade jag varit nöjd med 2:50 då? Troligen.
Nästa år SKA jag ta silvermedalj (under 2:38).
Men det var sjukt kul och såååååå jobbigt! De första 15km var ’piece of cake’, inte många jobbiga backar att tala omoch jag höll ett bra tempo, kände nästan att jag skulle kunna komma i mål snabbare än 2:45, bara jag håller detta dempo. Lite småirriterande att det var så många löpare, fick vid många tillfällen springa om ute i terrängen. Jag hade ju tränat på utförslöpor innan och fy fan vad arg jag blev när jag var tvungen att bromsa nedför för att löpare var i vägen. Så helt plötsligt blev jag den där löparen som skrek:
- HÅLL HÖGER!!! Och några armbågar och viftande armar blev det också ;)
Min absoluta fördel med detta lopp var att efter att ha sprungit 21 km i sälen helgen innan så var alla backar små, inte ens abborrbacken skrämde mig. Självklart var backarna jobbiga, men jag var inte rädd för dem.
Men sen kom den, smärtan!
Efter 2 mil började det göra så sjukt ont i benen, framförallt höfterna. Hade krampkänning i höger vad och skulle jag öka tempot skulle den komma. Inte för att benen på annat sätt tillät mig att öka. Varför höll inte kroppen sista milen? Troligen för att jag höll ett alldeles för högt tempo (för min del) med för få långa rundor i benen. Men jag tog mig i mål och ska väl vara nöjd antar jag…
Jag säger bara en sak, Nästa år!!! I’ll beat you!!!
Salomon Trail Tour Sälen
Varför är jag inte nöjd?! 2:50:47, är inte det en bra tid? Jo, det är en sjukt bra tid. Men jag är ändå inte nöjd. Försöker på alla sätt intala mig att jag gjorde ett bra lopp. Kollar statistik plats 720 i min kategori av 4534 i mål alltså bättre än 3800 tjejer, plats 5762 av totalt 17018 i mål alltså bättre än 11500 löpare. Men det hjälper inte. Jag satte upp ett mål på 2:45 som jag inte klarade, därför är jag inte nöjd. Men det var mitt första LL30 och den längsta distansen jag sprungit, någonsin. Satte jag upp ett alldeles för tufft mål för mig själv? Om jag hade satt upp ett mål att ta mig runt under 3h hade jag varit nöjd med 2:50 då? Troligen.
Nästa år SKA jag ta silvermedalj (under 2:38).
Men det var sjukt kul och såååååå jobbigt! De första 15km var ’piece of cake’, inte många jobbiga backar att tala omoch jag höll ett bra tempo, kände nästan att jag skulle kunna komma i mål snabbare än 2:45, bara jag håller detta dempo. Lite småirriterande att det var så många löpare, fick vid många tillfällen springa om ute i terrängen. Jag hade ju tränat på utförslöpor innan och fy fan vad arg jag blev när jag var tvungen att bromsa nedför för att löpare var i vägen. Så helt plötsligt blev jag den där löparen som skrek:
- HÅLL HÖGER!!! Och några armbågar och viftande armar blev det också ;)
Min absoluta fördel med detta lopp var att efter att ha sprungit 21 km i sälen helgen innan så var alla backar små, inte ens abborrbacken skrämde mig. Självklart var backarna jobbiga, men jag var inte rädd för dem.
Men sen kom den, smärtan!
Efter 2 mil började det göra så sjukt ont i benen, framförallt höfterna. Hade krampkänning i höger vad och skulle jag öka tempot skulle den komma. Inte för att benen på annat sätt tillät mig att öka. Varför höll inte kroppen sista milen? Troligen för att jag höll ett alldeles för högt tempo (för min del) med för få långa rundor i benen. Men jag tog mig i mål och ska väl vara nöjd antar jag…
Jag säger bara en sak, Nästa år!!! I’ll beat you!!!
Vilken resa! Vilket lopp! Riktigt roligt men sjukt jobbigt! Jag, Jenny och Jessica lämnade sthlm vid 16-tiden på fredagen och laddade upp med kolhydrater på
det gyllene m:et.
Så kom vi upp till stugan vid 23-tiden, bara att hoppa i säng
för att ladda inför nästkommande dags stora händelse, loppet!
Jag tror att vi alla tre sov lite dåligt, nervösa om vad som
väntade oss. Det var nämligen första gången för oss alla tre med ett fjällopp
så vi visste inte vad vi hade att vänta oss. Och det blev ju inte lättare när
vi läste att de gjort banan tuffare i år.
Vi satt rätt tysta vid frukostbordet, alla satt och mentalt
laddade, sen drog vi iväg till nummerlappsutdelningen, kul nu börjar
nervositeten lätta lite.
Tills vi bestämde oss för att gå upp en bit i skidbacken som
loppet skulle starta med! Oh my goooood!!!!
Nervös igen, hur ska man lägga upp
det här nu då, ska man ta backen i etapper? Jag började analysera banprofilen
för hundrade gången som ett försök till att lugna nerverna, det blev bara
värre!
Lunch, lite shopping och chill i solen.
Därefter hem till stugan för att
byta om inför racet! Jag bestämde mig för att springa med ryggsäck, en salomon S-LAB ADV SKIN HYDRO 5 SET, då kunde jag ta med mig en
vindjacka och egen energigel och vatten.
Underbar
stämning vid starten, alla coola elitlöpare som stod längst fram och skrattade
avslappnat med varandra för att 1 minut senare tävla om första plats.
- FEM,
FYRA, TRE, TVÅ, ETT GOOOOOOOOO!!! Så var vi iväg, bara att följa efter klungan
runt kröken och där kom skidbacken, springer så långt jag orkar, typ en
femtedel av backen sen började det svida i lår, rumpa och vader, bara att börja
gå så fort jag kunde uppför. Tillsammans med alla andra, bara eliten som orkade
springa upp. Fy vad jobbigt det var, vilken helvetesbacke att starta i! Det var
inte bara brant utan även blött, lerigt och massa kvistar. Men sjönk ner med
fötterna samtidigt som man var tvungen att lyfta fötterna ordentligt för att
inte snubbla på alla uppåtstickande grenar! Väl uppe på toppen var jag helt
slut, blodsmak i munnen och en mental krasch, jag skulle ju vara startk nu, men
icke. Nu var det bara att bita ihop och kämpa vidare. Efter backen fortsatte vi
lite lätt uppför i ca 3 km till för att senare övergå i lite lättare terräng
någon kilometer och sedan tillbaka till riktigt teknisk stenig terräng.
Tror
att det var nu vi kom ner i det de kallade ravinen. Riktigt tufft stenparti för
en ovan stockholmare. Det mest positiva
av allt i loppet var att jag helt missade den där jobbiga 500-metersbacken rätt
upp som en kille varnade mig för innan loppet. Jag visste inte att det var den
jag tog mig joggandes halvt gåendes uppför för att sen på toppen där det var
otroligt vacker terräng på vandringsleden kunna lägga in en högre växel och
springa i 4.45-tempo iaf 1 kilometer :).
Först efter loppet förstod jag att det måste ha varit den backen han menade. En
skidbacke nedför för att sedan börja ytterligare en stigning på ca 3km med
blandad terräng och spångar. Spångar är kul tycker jag, gäller att vara med med
armarna och hålla balansen. Splotch, där sjönk jag ner i en gjytjepöl,, bara
att fortsätta. Nu såg jag en tjej precis framför mig, jag såg att hon var rätt
trött i uppförslöpningen så jag bestämde mig för att försöka kämpa lite lite
till för att ta mig om henne, yes nu var jag förbi. Men det är ju inte det som
är svårast utan det är ju att hålla den där extra växeln hela vägen in i mål så
att jag inte tappar platsen igen. 19 km-skylten dök upp, så skönt mentalt! Nu
visste jag att det bara var lätt terräng och sedan skidbacken ner igen till
målgången. Nu är det bara att bita ihop och köra! Skidbacken ner var
fruktansvärd jobbig, jag ville hålla ett högt tempo ner men jag hade ingen
kontroll, man sjönk ner i geggan och snubblade på kvistar, men det vara bara
att sluta tveka och bara köra, ramlade en gång men vad gör lite lera, bara upp
och kuta igen. Här blev jag omsprungen av en annan tjej som bara dök upp från
ingenstans. Fasen också! Men nu var det bara att springa, sååååå skönt att
komma i mål! En tid på 2.17, jag är riktigt nöjd, kunde inte ha gjort det
bättre. Var helt slut i benen! Det blev en 13:e placering av 40 tjejer i min
startgrupp. Vi var tre glada och nöjda tjejer efter loppet!
Nu
efter loppet har jag analyserat var mina brister fanns under loppet. I
utförslöporna och i den tekniskt steniga terrängen tappade jag flera placeringar
för att jag inte har tränat i sådan terräng tillräckligt mycket. Och jag har
aldrig någonsin sprungit upp för en skidbacke med de höjdmetrarna så min
backträning i Väsjöbacken här i sollentuna behöver utvecklas enormt mycket
inför nästa lopp!
Men om
jag ska sammanfatta loppet i sin helhet så var det sjukt kul och jag kommer
definitivt göra det igen! Jag har ju ett fjällmaraton som väntar nästa sommar
så jag har ju inget val:).
Salomon Trail Tour Kolmården
Mitt första lopp någonsin. Det skulle bli så sjukt kul. Det enda jag var nervös över var att komma sist. Spännande att se hur jag och min kropp reagerade i ett tävlingssammanhang. Det passade ju helt perfekt att starta med kolmårdstrailen 10km, då kunde ju hela familjen följa med och heja, en familjeutflykt helt enkelt.
Men de var inte mycket till hejarklack mina små barn, de var bara jättearga över att jag skulle springa iväg. Vilken härlig stämning det var, massor med musik, korv- och hamburgerservering, massor med underbara ungar som skulle springa barnlopp och härliga löpargäng bl.a Team Nordic Trail som verkade ha hur trevligt som helst.
Men de var inte mycket till hejarklack mina små barn, de var bara jättearga över att jag skulle springa iväg. Vilken härlig stämning det var, massor med musik, korv- och hamburgerservering, massor med underbara ungar som skulle springa barnlopp och härliga löpargäng bl.a Team Nordic Trail som verkade ha hur trevligt som helst.
Alla mina vänner som har sprungit massor med lopp rådde mig till att ta det lugnt i början så att jag inte skulle bli för trött. Men mitt enda mål var att se till att inte komma sist. Så när startskottet gick for jag iväg som en kanonkula, hängde med i täten och kände mig superstark, 4.45-tempo, nja inte riktigt vad jag hade tänkt. Hur ska jag orka detta?! Men jag ville inte sakta ner för jag ville inte bli omsprungen. Rätt jobbigt i början men sen fick jag ett bra flyt i löpningen och jag tyckte det var så kul, vilken endorfinkick att springa i kolmårdsskogarna. Väldigt kuperat, härliga bergshällar, blåbärssnår, härlig vårigt leriga stigar och myr.
De hade skrivigt i banbeskrivningen att man skulle spara lite energi till sista kilometern, äh var min reaktion, nybörjare som jag är, en kilometer hur jobbigt kan det vara? Jo det kan vara skitjobbigt! Uppför uppför uppför och sen underbar blöt myr där jag sjönk ner till knäna, höll nästan på att fastna. Samtidigt som jag inte skulle låta tjejerna bakom mig ta sig om mig. Svinjobbigt helt enkelt. Jag blev superglad när jag kom i mål och fick en buff.
Resultatlistorna kom upp jättesnabbt. Det är helt galet vad glad jag blev, jag kom på 8:e plats!!! Fattar ni, 8:e plats av 67!!! JAAAAAA!!!! På mitt första lopp, jag blev så sjukt taggad. Nu finns det ingen återvändo, nu är det bara köra vidare, det här är jag ju bra på! Åh jag var så lycklig och stolt över min prestation efter loppet. Jag har hittat en ny passion här i livet, traillöpning!
 |
| Här kommer jag springandes efter 9km, sista jobbiga kilometern kvar! |
 |
| Spurten in i mål! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar