Kilians Classic 45

Beställde denna resa redan i november och hade massor med tankar kring hur jag skulle träna och hur väl förberedd jag skulle vara. Lång tid på mig att träna. Och det gick super fram till april där jag hade satt mitt delmål. Att springa min första ultradistans 54km på Åd Wildboar race. Hit gick det hur bra som helst med träningen. Sen blev det en rätt tuff vår med både flytt och lite känslomässig obalans pga en familjesituation. Jag är otroligt känslig när det gäller känslomässig obalans och bra träningsfrekven. Min inre kärna måste vara i harmoni för att träningen ska bli bra. Visst kör jag på men det blir inte alls på samma sätt. Så kom juli månad och jag kände mig långt ifrån förberedd inför min första ultradistans i pyreneerna. Men frågan är väl om man någonsin känner sig tillräckligt redo. Det kommer bli en grym resa med massor av gamla vänner och även möjligheten att få ett gäng nya! Resan till Font Romeu arrangerades av Team Nordic Trail. Har rest med dem tidigare och det har blivit succé varje gång. Miranda Kvist är expert på att få folk att känna sig "hemma" och trygga i gruppen. Älskar det! Förstår när folk börjar snacka om att bygga trailkollektiv, skulle absolut kunna trivas där:) Vi möttes på Arlanda runt lunch torsdag den 2:a juli, åh vad roligt det var att träffa alla vänner igen. Vissa träffar man bara på TNT-resor och det är så sjukt kul! Vi flög till Barcelona och därifrån blev det bussresa till Frankrike, Font Romeu och Pyreneerna. Wow, det är ju helt magiskt vackert! Jag trivdes! 

Vi blev inkvarterade i lägenheter och det dröjde inte länge innan jag och Katarina drog med ett gäng ner på byn för ett glas vin. Vi är ju ändå i Frankrike...

Fredag morgon, frukost sen ut och testa första delen av banan och kanske försöka få till någon typ av acklimatisering av höjden. Fin tur med en avslutning uppför skidbacken som kommer vara första riktiga stigningen på loppet. Känslan, det kommer nog gå bra det här. Kände mig ändå stark uppför skidbacken. Backe är ju någonting jag älskar och nu har det även släppt när det gäller utförslöporna. Jag låter gärna benen rulla på i full fart. Har gått över från rädsla till full euofori och lyckorus nedför!

Underbara Falungrabbarna! 

Högst upp på första stigningen som kommer vara på loppet. Alla känner sig redo för utmaningen!Tror jag, glada var vi iallafall! 

Tillbaka i bun igen, en riktigt god lunch nere på byn. Åt så gott jag kunde, börjar bli nervös nu. Satt med ett gäng nya vänner och tog en kaffe i solen. Sen var det dags att hämta nummerlappen. Haha, så sköna de är fransoserna, i påsen låg en vinflaska! Så skönt, önskar vi också kunde vara lite mer avslappnande i Sverige! Jag mötte två heeeelt underbara människor som satt och delade ut nummerlapparna för 45:an. Ett äldre par 80 respektive 90 år. Så glada, så välmående och så starka! De hänger fortfarande uppe i bergen och jag blev helt tårögd så vackra de var! Jag blir så berörd, på ett positivt sätt, när jag möter såna här äldre välmående människor. Vilka förebilder!

Middagen åt vi i lägenheterna och sen blev det lite häng på balkongerna och lite mental förberedelse inför loppet. Som vanligt hade jag lite smått prestationsångest, gahhh!!!! Snackade lite med en nyfunnen kompis som försökte lugna mig och ge mig nyttiga råd för att släppa alla krav. Hjälpte väl lite grann iaf... Rutten natt med alldeles för lite sömn. Men det gör mig inget, väl på tävlingsdagen blir jag så sjukt taggad och adrenalinfylld så jag känner inte av någonting. Jag vill bara köra! Lagom skön temperatur på morgonen, start kl 8.00. Då hinner vi en bit innan temperaturen stiger och solen börjar gassa.

Nervös vandring ner till start...Kanske inte de tre som går först men vi andra;)

Galna sköna gänget precis innan start!

Nu kör vi! Kötta på! Njut...lite iaf:)

Starten gick! Startade med ca 4km lätt uppförslöpning. Jag drog på, satsade rätt hårt från början, kände mig stark. Kom till skidbacken och började trampa på uppför. det gick bra. Mycket krafter kvar på toppen, så kom första belöningen, lång utförslöpa som var hyfsat snäll. Herre jösses vad benen gick, här sprang jag om hur många som helst. Träffade två vänner på vägen ner och vi utbytte lite peppande ord och skilds åt igen. Jag hade väldigt god marginal när jag kom till första cutoffen. Skönt då kan jag känna mig lugn. Jag kände mig superstark och fick vid denna station höra att jag var 6:e tjej!!! Jäklar, nu håller jag det här tänkte jag. Så sprang jag vidare. Träffade Mark från Falun som jag sprang med en bit. Men så kom den första "riktiga" stigningen vid ca 16km. Och det bara slog till, illamåendet kom som en ångvält och slog ut mig totalt! Så fort jag försökte ta i höll jag på att spy och blev yrslig. Helvete!!! Jag fick ta det lugnt uppför. Tappade placeringar och fick inte i mig nåt att äta. Kunde dricka vatten iaf. Kämpade på och fick nu ändra inställning på loppet. Kommer inte kunna ta placering och göra ett bra lopp. Men jag ska fan ta mig i mål oavsett vad. Så med huvudvärk och illamående kämpade jag på. Det blev lättare bitvis och då försökte jag dra på.

Helt galet branta utförslöpor. Inget jag har tränat på eftersom dessa inte finns i sverige så det var verkligen en utmaning. 

Så kom den omtalade "väggen". Den var så sjukt jäkla jobbig. Nu mådde jag så dåligt, fick kämpa för att inte kräkas! Hade alldeles för lite energi i kroppen. Så gick jag förbi en kille som slängde sig åt sidan och spydde, åhhhh gå bara tänk inte håll dig Eleonor, spy inte!!! Jag trampade på, andades, snabbandning kan man ju lugnt säga. Snabb puls! Så var jag uppe på toppen, då gick det inte längre. Min tur att slänga mig åt sidan och kräkas. Satt en stund inann jag började springa igen, några 100 meter, sen var det dags igen, jäkla skitillamående. Sen lättade det lite när det rullade utför. Huvudvärk och tom på energi. Försökte fylla på med Tailwind med jämna mellanrum. Nu hade jag gjort det värsta på hela loppet.

Vildhästar ser man inte så ofta, helt underbart!

Bara en stigning kvar, sen har jag klarat av min förta mara i pyreeneerna. Bit ihop och tänk inte så jäkla mycket, kör bara! Njöt jag? Kanske inte riktigt. Mitt humör var inte på topp och jag var besviken på mig själv och på min kropp att den bestämde sig för att lägga av och inte klara höjden (eller vad det nu var). Jag hade en topp-10placering och var hur stark som helst. Sen sket det sig kan man lugnt säga. Så nej jag var inte nöjd! Sista kilometrarna innan målgång sprang jag verkligen och tänkte på hur jag skulle kunna se glad ut när jag springer förbi gänget som står och hejar. Det gick inte så bra. Alla undrade vad jag tänkte på, om jag ens såg dem när jag sprang i mål. Hade sånt galet tunnelseende och var riktigt besviken när jag sprang över mållinjen. Kom in på 7 timmar och 50 min, nästan 47km tuff terräng i gassande sol och 30grader. Såklart är jag nöjd över att jag kom i mål trots omständigheterna men jag kan ändå känna en viss besvikelse då jag kände mig så otroligt stark. Men men, nya erfarenheter och revande nästa år!

Efter lite uppfräshning på rummet gick vi ner på byn hela gänget och åt middag på en restaurang. Skön kväll med grymma människor. Så galet roligt! Älskar nya bekantskaper. Henrik avslutade middagen med sitt partymove, sen gick vi till casinot och dansade lite. Ingen sömn den natten heller, rastlös kropp med alldeles för mycket känslor och springande ben. Hade bestämt mig för att springa milloppet på söndagmorgonen för att ta revansch. Men efter ca 1 timmes sömn och jag på morgonen mådde illa och var helt vimmelkantig fick jag avstå. Hängde nere vid poolen hela förmiddagen och återhämtade mig och snackade lite skit med en kompis istället.
Vid 15 var det dags att säga farväl av denna underbara plats, ta bussen tillbaka till flygplatsen och skiljas från vänner och hem till ett kallt regnigt Sverige. Men hem med nya erfarenheter, väldigt många nya vänner och extremt taggad för fortsatt och hårdare träning inför nästa utmaningar. Och revanschen nästa år! Men det här var en helt magisk resa! Team Nordic Trail you rock! Tack underbara Miranda, Mattias och Edvin för att ni tog hand om oss!

Puss