Storyn

Jag kan väl säga att jag började min löparkarriär i enkel skala hösten 2010, ett år efter att jag fått mitt andra barn. På det klassiska viset, jag skulle gifta mig och ville komma i form på snabbast och enklast möjliga sätt.

Min första löprunda var fruktansvärd!! Tung på alla sätt, för många gravidkilon kvar på allt för lite muskler och andningen ska vi inte ens tala om. Japp, så tänkte jag tanken som säkert de flesta har tänkt eller sagt: Nej, det här var inte min grej!

Det värsta av allt var att jag fick ont i benhinnorna och kände av knäna, efter första rundan! Jaha, det var den löparkarriären.

Men jag gav det ett nytt försök. Denna gång lämnade jag asfalten och tog mig ut på grusvägar och skogsstigar. Och idag är jag så otroligt glad över att jag fick ont i mina benhinnor. Hade antagligen fel skor också som gjorde sitt. Hur som så kom jag direkt in i traillöpningen, slapp nötandet på asfalten!

Där och då föddes min passion för traillöpning.

Under 2012 var det dags för ett uppehåll igen. Gravid med mitt 3:e barn. Först graviditetsillamående, spydde i 8 månader, som gjorde att jag inte kunde springa. Därefter återhämtningsperioden efter graviditeten. Men jag var väldigt ivrig på att komma igång igen! Så lagom till jul var broddarna på (hade ju ännu inte köpt några riktiga trailskor). By the way, älskar att springa i snöstorm!

Men nu insåg jag ju att jag inte har sprungit ”riktig trail”. Grusvägar, elljusspår och breda skogsvägar är väl delvis trail men nu vågade jag lämna ”trygg” mark och bara bege mig rätt ut i skogen.

Jag kombinerade löpning med mammabootcamp som senare övergick till vanlig bootcamp och köpte några PT-timmar med underbara Jessica. 

Jag har under hela första tiden legat och tragglat med milen med målet att springa den så fort jag kan. Kombinerat backpass och intervallpass med att springa milen så fort jag orkar. Till slut tappade jag glädjen för löpning och bestämde mig för att lämna klockan hemma och bara ge mig ut på en lite längre runda istället. Så i april 2014 tog jag mig över milsträcket, sen gick det fort att hitta passionen för distanspassen.

Jag sprang mitt första lopp maj 2014, kolmårdstrailen som är en deltävling i Salomon Trail Tour. Började såklart med distansen 10 kilometer. Familjen följde med och hejade, och i bilen dit sa jag att nu JÄKLAR ska jag springa, jag vägrar att komma sist! Alla andra som sprungit en del lopp rådde mig till att ta det lugnt i början för att orka, aldrig i livet! Hellre dör jag av trötthet än kommer sist!

När jag kom i mål frågade jag Andreas, min man, om det kommit in många före mig och om jag kom sist. – Det har nog gått ganska bra för dig, svarade han. Jaja, tänkte jag, glad över att ha kommit i mål hyfsat pigg och man fick ju en buff!

Det gick väldigt snabbt för dem att sätta upp resultatlistan, och jag var snabbt framme.

Jag kom på 8:e plats!!! Det är sant! 8:e plats av 67 damer i 10k-klassen. Vet inte idag hur mycket det resultatet visar men jag blev såååå lycklig! Och taggad!!! Jag kan ju faktiskt springa, jag är bra på det här! Nu jäklar ska jag komma topp 5!

Nu är jag fast, tänker löpning vart jag än är eller vart jag än ska åka. Så fort jag ser en vacker plats eller en vacker stig får jag ett adrenalinpåslag och vill bara dra på mig trailskorna och springa!

Jag köper terrängkartor, fyller ryggsäcken, hittar gärna någon skön lirare att ta med och bara ger mig ut!

Det är nu min resa har börjar på riktigt! Mot ultradistanser och höga höjder!